Dark Poet

Det är samma sak vartenda år. Tre dagar innan dopparedagen går jag uppför en knarrande stege som jag borde renoverat för länge sen och vidare upp på vinden och letar fram den slitnaste kartongen bland alla. På långsidan står med röd tusch skrivet ordet ”Jul” och bredvid är det ritat en liten ful tomteluva som jag, i ett infall av konstnärlig busighet, ritat dit. Denna luva vittnar inte bara om min totala inkompetens och omöjliga karriär som konstnär, utan även en total och fullständig avsaknad av fantasi vilken jag dessutom står för.

När jag sedan efter mycket möda och stort besvär kämpat mig ned för trappen igen och varit nära att bryta båda benen samt slagit i huvudet så illa att jag måste känna efter att jag inte blöder, vet jag exakt vad som väntar mig. En salig blandning av inslagningspapper och brokiga prydnader som får hela hemmet att likna ett museum av porslinstomtar från olika tider och epoker.

För mig representerar inte tomtarna julgjädje eller någon slags stämning utan snarare plågsamma minnen som jag försökt att förtränga så hårt jag bara kan. Det är till exempel den lilla tomten som är limmad tre gånger efter att min före detta fru tagit miste på mig och en stapel med bollar på ett nöjesfält och därför frenetiskt försökt att sänka mig i hopp om att vinna min sista självkänsla. Hon missade mig och ett flertal tomtar satte livet till. Sedan har vi den, ganska stora, tomten i massiv stengods som jag köpte för att åtminstone en prydnad i huset skulle vara hel. Den höll visserligen men gjorde riktigt ont för den gången missade hon inte vilket jag fortfarande känner av ibland.

Var det upp till mig så skulle samtliga tomtar samlas in och förstöras för allas bästa. Dessa tomtar med sina lömska leenden som är gömda bakom osanitära skägg fyllda med löss och parasiter som hoppar ner i håret på våra stackars barn som ovetandes sätter sig i farbrors knä. Har dessa tomtar någonsin hört talas om rakhyvlar? För att inte tala om deras röda, fallosliknande luvor som enbart är ett uttryck för deras penisavund och deras tjocka, malätna kläder som luktar gammal svett och rutten gröt. Varför kan dessa tomtar aldrig skaffa några fräscha kläder?

Jag är, för övrigt, helt säker på att alla små tomtenissar lider av gravt oidipuskomplex till tomtemor och jag skulle inte lita på dem en enda sekund med något vasst föremål. Att dessa små sattyg får åka runt och helt obehindrat ha små barn i knäet och fråga om de har varit snälla små barn är inte bara olämpligt utan direkt osmakligt. Sanningen är att dessa tomtar inte för en sekund borde få jobba inom den sociala sektorn utan ett utdrag ur brottsregistret samt en övervakare.

Tänker jag på alla de tomtar som släppts lös i mitt hem på självaste julafton går det en hemsk rysning längs hela min ryggrad och hur jag än vill så kan jag inte göra mig av med dem. De bevakar mig. Följer mitt minsta steg. De står där så fint på spiselmanteln men sina små tindrande leenden och fylleröda kinder. De är inget annat än försupna fyllegubbar hela bunten. Julöl och starkvinsglögg är det enda de dricker.

Sedan skall vi inte ens tala om deras kostvanor. Fet och blodkärlsstoppande julgröt och vörtbröd med salmonellasmittad grisröv. Att dessa tomtar inte har självdött i kärlsjukdomar sedan långt tillbaka kan inte ses som något annat än en av vetenskapens stora gåtor. Det är en hemsk diet som de infekterar våra barn med. Det är inte konstigt av fetma hos barn är så utspritt med tanke på tomtens egen vikt. Här krävs att alla föräldrar agerar snabbt och kraftfullt så vi slipper dessa tomteproblem. Men trots allt detta packar jag nu upp dessa tomtar från förra årets tidningar och ställer de snyggt och prydligt på plats som ett bevis på den totala korruption av tomtar som återkommer varje jul. God jul!

Det var en sån där vacker sommardag. Min jobbkamrat och jag hade arbetat in lite tid för att kunna göra någonting tillsammans en eftermiddag eller så.

Vi gick efter lunch och solen gassade och värmde våra kroppar. Vi anmärkte att det var tur att vi valde den här dagen eftersom luftkonditioneringen på jobbet var trasig sedan länge.

Tro inte att vi inte brydde oss. Alla hade minst en gång anmärkt det för vaktmästaren men han tycktes alltid vara upptagen med något annat just då.

Hon måste ha varit två när vi kom fram till det zoo vi bestämt oss för att besöka. Folkmassorna trängdes och det luktade tjära från en nylagad väg alldeles intill. På en skylt stod det "Ingång" och kön dit tycktes ändlös.

Efter mycket sveda i fötterna och öronvärk av skrikande barn kom vi in. Min kamrat hade tagit en gratiskarta över området och granskade nu denna med stor precision. Han ville se spindlarna och ormarna. Det ville inte jag. Jag hatar nämligen allt som krälar och kryper, men eftersom vi bestämt oss för att göra detta tillsammans hade jag inte så mycket val. Han tyckte att vi skulle börja med det bara för att jag skulle ha gott om tid på mig att lugna ned mig när vi såg resten av djuren.

Vi gick bort till den byggnad där de höll till. Han försökte hela tiden få mig på bättre humör och ville övertala mig att de inte alls var farligt medan jag tyckte att om de inte var farliga behövdes väl ingen bepansrad barrack för att hålla dem inspärrade. Min kamrat verkade tycka att detta var roande. Denna, som han uttryckte det "ironi". För mig var det allvar men det sade jag inte högt.

Ingången var betongbeklädd och smal. I mina ögon var det ingången till en krypta. Monstrens mörka håla där hopp och ljus inte nått på länge. Inne var det små montrar inhuggna i väggarna. Jag började känna mig rädd och instängd medan vi sakta gick förbi de små onda bestarna. "Arachnida", var tydligen det latinska namnet på spindlar.

"Så vidundren har fina namn också" tänkte jag och gick tvekande vidare.

Deras stora käftar sökte offer, kände människor, jagade. Jag blev illa till mods när jag beskådade dessa vidunder. De såg mig. Spindlarna. De vaktade mina steg, väntade på en miss. Ett felsteg och de tuggar på min strupe. Dessa vilda bestar, födda i skräckens tecken. De krälar, kryper, hatar och de var ute efter mig. Efter alla som går förbi deras revir. Deras ögon var som stora svarta hål som utstrålar tomhet, stirrandes på dess offer. Ovetande gick jag vidare i detta långa led av mänskliga villebråd. Det var precis vad vi var. Ensamma får i en trång hage vaktandes av lejon som väntar på ett tillfälle att hoppa över den svaga barriär vi skapat för trygghet.

Plötsligt ljöd högtalaren. En spindel var lös och alla skulle gå mot utgången. Utgången som vi aldrig skulle nå innan den slaktat våra kroppar och dragit iväg med oss till helvetets portar. Spindelns moder och skapare måste vara djävulen. De säger att Gud skapade mannen till sin förebild. Jag tror att djävulen skapade spindlarna till sin. En monstruös skapelse som lurar vid världens allra mörkaste ställen. Alla ställen där skuggor bor, där bor också hatet.

Vad är det här? Spindelnät! Jag hade fått spindelnät i ansiktet! Den hade mig i sin klibbiga fälla. Jag tänkte att snart kommer jag känna ett bett, sen svartnar det. Mina andetag blev allt hastigare. Jag kippade efter andan. Jag hyperventilerade. Måste lugna mig och ta djupa andetag. Får inte stressas utan jag ska bara lugnt och stilla ta bort nätet som virar sina hatiska kedjor kring min svaga kropp. Sakta men säkert. En tråd i taget. Plötsligt kände jag hur något vidrörde min axel. Jag ville skrika ut min totala skräck och springa men jag var förlamad. Något gift hade gjort min kropp orörlig och fördärvat mitt tal. Jag var ensam i detta ingenmansland där ingen kunde nå mig, kommunicera med mig eller allra minst rädda mig. Det var som att sväva i rymden. Man vet att man finns men ändå är man oförmögen till all aktivitet förutom tankar. Kroppen finns där men svävar utan kontroll, talet är blott ett minne från det förgångna. Där jag var nu kunde endast jag höra mig och ingen vet var jag var eller att jag är. I detta universum kommer jag att sväva tills jag är uppäten som spindelföda.

Plötsligt började mina ben att röra på sig. Den kraft som nyss förlamade mig höll på att avta i benen. Jag vände mig sakta om och killen bakom mig frågade om jag tänkt stå här länge till.

Jag insåg då hur dum jag måste ha sett ut. En vuxen karl som står helt förstelnad av rädsla mitt i en kö av folk. Denna kö som inte ledde ut utan till köttkvarnen för att bli hackade till lagom stora bitar åt spindlarna. I deras bo kommer vi att ligga och ruttna som tilltugg till den nya eran av skräckvarelser. Inom ett par år kommer jorden att vara inspunnen i en jättelik kokong av spindelnät och inuti den kommer ett nytt herravälde av monster att frodas med oss som slavar. De som inte orkar jobba längre blir snabbt föda åt en ny kull bestar.

Nej, måste sluta. Får inte låta fantasin ta överhanden. Måste hålla kvar vid verkligheten och tänka rationellt. Det finns inga monster. Eller? Få se, insekter har sex ben, hundar har fyra och jag har två. Men åtta? Det är bara spindeln som har det. Alltså är det ingen insekt, inget djur och inget annat heller. "Arachnida" är säkert latin för ond best men slarvigt översatt till spindeldjur. Då finns det monster. Jag ville ut nu. Kön verkade oändlig.

Måste slappna av och lugna ner mig. Utgången leder bara ut. Ingen annanstans än ut. Ut i den nya världen där jag kommer att konsumeras som vara i köttdisken åt giftiga spindlar som inte har ett minsta uns känslor. Iskalla tingestar utan skrupler som endast har för syfte att krossa hela mänskligheten.

Ett hot mot alla varelser och mitt goda psyke som de sakta bryter ned till den milda grad att jag kan tänka. Snart har de tagit kontroll över mitt sinne och förvridigt min egen vilja så jag blivit en slav utan åsikter och utan personlighet. De tar min kropp och själ och maler ned dem till stoft av mitt forna jag. Jag ser framför mig hur jag går där och sliter ut mina leder för att bygga ett nytt samhälle. Ett nytt helvete där endast de starka överlever. En djungels lag skall härska i de mörka skuggornas värld.

Men mig skall de inte få. Jag skall fly så fort jag kommer ut ifrån denna passage av mörker och förstörelse.

Sedan skall jag växa till den största hjälten i mänsklighetens historia och rädda oss alla från spindlarnas förtryck. Jag skall krossa alla som är emot oss och återuppbygga världen som den en gång såg ut.

Efter det skall jag leva som en kung i den räddade världen och alla skall tacka och se upp till mig. Ner med spindlarna!

Oj, skrek jag det där högt? Jag trodde inte det. Tänk om någon hade hört mig. Någon spionspindel som nu för meddelandet vidare till sitt folk. Snart kommer hela stället att krylla av bestar som skall krossa mig. Jag måste ut fort och smita.

Plötsligt förändras landskapet och den mörka gång som tidigare omgett mig var som bortblåst och jag befann mig i en omgivning av tegelbeklädda hus och asfalterad mark. Jag kände mig förvirrad och visste inte var jag befann mig. Jag insåg dock snart att jag hade hamnat på baksidan. Men inte baksidan av världen, utan på byggnaden som jag nyss gick in i.

Jag hörde min kompis fråga om vi skall gå och se resten av djuren innan vi åkte hem och mitt ansikte förändrades till en högröd nyans och jag försökte att dölja min inre skam med ett leende.

Peter glodde ner på den livlösa kroppen. Han märkte att han fylldes med skräckblandad förtjusning men tanken på att röra det gjorde honom en smula olustig inombords. För tillfället var han nöjd med att bara stå och titta på det. Han lyfte handen som han höll skalpellen i. Allt hade känts så mycket bättre om han bara kunde komma på något sätt att slippa det första snittet. Efter det inbillade han sig att resten skulle gå enkelt men han var ändå orolig. Han hade sett på TV hur blodet kunde spruta upp likt en vinröd fontän när man skar upp buken. Det spelade ingen roll att detta bara var en groda. det var ändå äckligt och det gjorde inte saken bättre att hans lärare hade sagt att alla var tvungna att göra detta.

     Peter var rätt säker på vad han skulle hitta om han skar upp magen på detta stackars djur. Inälvor och tarmar. Han kände lunchen göra sig redo för en färd upp i strupen och ut över klasskamraten framför men han gjorde sitt bästa för att behärska sina impulser. Alla andra i klassen hade ju lyckats med detta och han tänkte minsann inte bli den enda att backa ur.

     Han lyfte skalpellen och samlade mod till första ingreppet men precis när han skulle låta det kalla kirurgstålet träffa magen kom han på vad han höll på med och släppte skalpellen för att samla nytt mod. Plötsligt hörde han någon som sa:

- Kom igen. Gör det nu Peter.

     Först visste han inte vad han skulle tro. Hade han blivit galen? Hade denna absurda situation lett till att han hörde röster? Han samlade sig och insåg att det måste ha varit läraren som försökt ingjuta lite själförtroende i honom. Peter samlade sig än en gång, men denna gång stärkt av orden. Han tog upp skalpellen och lade första snittet i grodan. Stanken som slog emot honom var så genomträngande att han var tvungen att hålla för munnen för att inte förlora allt maginnehåll. Han tog några djupa andetag på behörigt avstånd och bestämde sig slutligen för att fortsätta med vad han påbörjat. Han hade redan kommit igång och det var för sent att backa ur nu. Han var tvungen att slutföra uppgiften som blivit ålagd honom.

     Peter tog tag i verktygen och började sakta plocka ur det ena organet efter det andra. Det var svårt och krävde mer koncentration än han väntat sig för allt skulle vara intakt när det lades ut på bordet för undersökning. Efter noggrant plockande blev han slutligen klar. Runt grodan låg de verktyg han använt sig av för att få ut allt. De var totalt nerblodade och även handskarna som han fått och förklädet han bar hade tydliga blodfläckar. Vid första anblicken kunde man tro att han var hämtad ur en splatterfilm och medan han beskådade inälvorna tänkte han på hur det kunde vara så mycket blod i en sådan liten varelse. Plötsligt, när han stod lutad över bänken, hörde han:

- Bra gjort Peter. Jag visste att du kunde göra det.

     Peter tänkte att han skulle le tillbaka till läraren som tecken på att han var uppmärksam men läraren tycktes inte ens se honom, längst bak i klassrummet där han satt. Han tänkte då att det nog måste ha varit någon klasskamrat som ville ge honom beröm. Han tittade sig omkring på dem som stod närmast honom, men de var alla upptagna med sitt eget arbete och de som inte var det, var definitivt inte sådana personer som skulle ge Peter beröm. Han kunde inte ens begripa varför han valt just det hörnet av klassrummet nu i efterhand. Klassrummet var nämligen uppdelat i olika, inofficiella, sektioner. Ville man plugga satt man längst fram och var man stökig satt man längst bak. Så var reglerna. Inte de skrivna reglerna då utan de outtalade, sociala reglerna. Peter visste att han, genom att ha satt sig längst bak, signalerade efter trubbel men han brydde sig inte. Den bakre delen av klassrummet var den delen där man säkert kunde lata sig utan att någon såg det och han ville verkligen inte göra detta.

      När han stod och dagdrömde som bäst hörde han:

- Det där gjorde du fint.

     Han började diskret titta sig omkring för att se vem som sagt det då han hörde:

- Nej, inte där utan här.

     Han stirrade ned rakt i bänken. Det enda som fanns där var en dissekerad groda och inte ens fullt hopplockade grodor kunde tala. Han skakade på huvudet som om han trodde att det skulle få det att sluta. Rösten sa:

- Larva dig inte nu Peter. Det är ju bara jag.

     Peter ryckte till så pass att han så när på hade knuffat ner skolan tama guldfiskar med akvarium och allt. Han smög sig sakta tillbaka till bänken och kikade tveksamt på grodan som om han trodde att den skulle flyga på honom. Sedan vände han på den för att få en bättre koll på den. Då upptäckte han att han totalt glömt bort att peta ut ögonen på den. Han greppade återigen skalpellen och började karva kring ögat. Med en tydligt plopp trillade ena ögat ur sin håla och rösten sa:

- Nej, stoppa tillbaka det annars ser jag inget.

     Nu började Peter bli allvarligt orolig för sin hälsa. Sådana här illusioner hade han aldrig hört talas om förut men han gjorde som rösten befallde och petade tillbaka ögat på sin plats. Då skedde något som så när på hade fått Peters egna ögon att trilla ut om de inte suttit för hårt. Grodan började, trots att magen var uppsprättad och inälvorna utplacerade på bänken, att röra på sig. Först lite sakta men sedan säkrare och säkrare. Till slut hoppade den upp på kanten av bänken och sa:

- Se inte så förvånad ut. Har du aldrig sett en talande groda förr?

     Även om nu Peter hade sett en talande groda förr, vilket han inte hade, så var den död. Eller rättare sagt, den borde varit död. Peter drabbades av svindel och stirrade först på grodan, sedan på inälvorna och sedan på grodan igen.

- Lägg av med det där. Det är förnedrande, anmärkte grodan irriterat.

     Peter stirrade ner på inälvorna en sista gång och upptäckte då att hjärtat som låg på bänken bultade.

- Hör du, vakna, sa grodan ännu mer irriterat. Jag kan hjälpa dig med uppgiften. Om du lovar att offra lika mycket som jag på den här uppgiften så hjälper jag dig att få högsta betyg.

     Peter visste inte vad han skulle säga och han var rädd att någon omkring honom skulle höra honom om han sa något därför nickade han bara.

- Fint, svarade grodan. Få se på frågorna.

     Grodan ögnade igenom pappret och började sedan instruera pojken. Han pekade på ett av sina organ, sa vad det hette och Peter skrev ivrigt eftersom han lovat grodan att arbeta hårt.

     När lektionen sedan var slut lämnade han in ett felfritt papper om grodans anatomi. Han kände sig nöjd och tyckte i efterhand att det hala hade varit lite löjligt eftersom han visste att han inbillat sig alltihop. Trots att lektionen var slut och han inte behövde se mer inälvor ville han ändå få ur sig det maginnehåll som han hållit inne med hela lektionen. Han gick in på toaletten för att spy men när han spydde, kräktes han upp sina egna inälvor.

2002

En ilsken man går upp för en kulle med en yxa i händerna. Ingen vet varför. Han går där med gråten i halsen och svär tyst för sig själv. Ingen vet varför. Han tänker för sig själv:

- Nu får det vara nog. Nu ska fanskapet ned. Jag har varit och hämtat yxan så nu ska trädet ned om det så är det sista jag gör. Nu gör jag det. Nu sätter jag första hugget i trädet.

     Precis när han skall hugga till hejdar han sig och faller ihop och fortsätter gråta. Han vinglar ned för kullen igen och kommer tillbaka med en halvt urdrucken butelj i ena handen och en bok med framsidetexten "memoarer" i den andra. Han lägger ifrån sig allt i gräset och tar åter upp yxan och tänker:

- Det spelar ingen roll hur länge trädet har stått här eller hur mycket Emma älskade det för jag står inte ut med att se det längre.

     Han lyfter yxan och hugger trädet vid roten. Saven rinner sakta ut över yxbladet likt tjockt blod. Han faller åter ihop och gråter.

- Jag kan inte göra det! skriker han ut över det likgiltiga landskapet.

- På något makabert sätt är det som att hugga i Emma. Jag tänker bara tillbaka på den dagen. På allt blod, tänker han tyst. Jag älskar henne fortfarande för mycket för att göra så här mot henne.

     Han börjar känna sig riktigt illa inombords och sluter ögonen för att försöka glömma omvärlden. När han sitter på knä under trädet med slutna ögon för han plötsligt en obehaglig känsla av att trädet vill honom illa. Det är samma känsla som han alltid haft. det känns som om grenarna sträcker sig ner och sluter sig kring honom likt et pytonorm slingrar sig kring sitt byte. Han ryser i hela kroppen och springer i panik ner till huset igen. Landskapet ligger helt tyst och inte ett ljud hörs. Ingen vind, inga avlägsna bilar, inte en fågel hörs en gång. Allt är tyst och stilla.

     Plötsligt kommer han tillbaka upp för kullen igen. Denna gång bär han ett rep i ena handen och en pall i den andra. Han fäster repet vid trädet och kastar det över en kraftig gren varpå han knyter en snara. Sedan klättar han upp på pallen och trär snaran genom halsen.

1972

Trots mitt hat för trädet, huset och hela stället valde jag ändå att ta över huset när mor och far hade flyttat till ålderdomshemmet i stan. Jag och min fru flyttade in samma dag som mina föräldrar flyttade ut. Jag kan väl ärligt erkänna att det inte var utan ångest som jag återsåg det gamla rucklet. Det var femton år sedan jag flyttade ut och sa att jag aldrig någonsin tänkte komma tillbaka. Man säger så mycket som man egentligen inte menar, eller snarare, man växer ifrån sina känslor, glömmer och sedan återkommer man. Hur som helst bodde vi där och jag hade sagt med bestämdhet att det första jag skulle göra när vi flyttat in var att ta en motorsåg och kapa ned det satans trädet en gång för alla och förvandla det till flis men hur det nu var så bar det sig inte bättre än att Emma, min fru, blev störtförälskad i trädet och strikt förbjöd mig att skada det. Dum som jag var lovade jag på både heder och samvete att hon skulle få ha kvar sitt kära träd. Man lovar så mycket dumt nä man är kär.

     På tal om kär så träffades jag och Emma nästan exakt fem år innan vi flyttade in i huset. Det var på en fest i folkets park, hon var vackraste tösen på hela stället och vi dansade hela kvällen. Jag vet att det låter som et typisk klyscha men det var så det var. Jag hade i och för sig druckit till mig mod för att ens våga gå fram till henne men jag hävdar bestämt att jag visste vad jag gjorde för vi dansade och jag snubblade inte en enda gång så jag var inte överdrivet berusad. Dessutom var hon också ganska lullig.

     Vi träffades mer och mer de nästkommande veckorna och till slut beslöt vi oss för att bli ett par. Nu skulle jag vilja säga att vårat förhållande var det bästa i världen men sa jag det skulle jag ljuga, eller nästan ljuga i alla fall. Saken var den att Emma drabbades av en psykisk sjukdom bara några år efter att vi flyttat in i det gamla huset. Läkarna hade svårt att avgöra vad det berodde på men efter det började hon bete sig underligt. Hon såg saker. Folk, konstiga djur och till och med monster. Dessutom tycktes hon lida av en ständig vanställning att hon var förföljd. Hon kunde gå runt i huset i flera timmar och bara leta efter den mördare som hon var övertygad om fanns i varje vrå. Detta beteende försvårade markant vår vardag eftersom man egentligen borde ha haft konstant uppsikt över henne. Tyvärr gick inte det eftersom jag var tvungen att åka till stan för att jobba varenda dag. Jag kunde inget annat än att hoppas att hon klarade sig själv.

     Hennes sjukdom förändrade dock inte min kärlek för henne, åtminstone inte till det sämre, utan den gjorde den istället starkare och trots att jag nu, teoretiskt sett, var fri att hugga ner min gamla ärkefiende, trädet, så valde jag att avstå dels av respekt till Emma men framför allt för att hon kunde spendera timtal vid fönstret och bara stirra på trädet. Detta var den enda gången som hon var helt lugn och verkade vara helt till freds med tillvaron. Det visade att hon verkligen menade det hon en gång sa. Hon älskade trädet. Man måste säga att det är en fascinerande ironi att jag som alltid hatat trädet skulle hitta en fru som älskade det.

     Det mest tragiska med denna kärlekshistoria skedde dock en dag när jag inte var hemma. Jag hade åkt till jobbet som vanligt utan en tanke på något särskilt. Det hade nämligen blivit lättare att lämna henne ensam då hon hade lugnat ner sig avsevärt den senaste tiden. Dessutom hade jag lyckats fixa så en granne tittade till henne en gång om dagen.

Jag var, som sagt, på jobbet som vanligt när jag fick beskedet att jag var tvungen att åka hem för att det hade hänt något men ingen visste vad som hänt. När jag kom hem stod en polisbil och en ambulans på gården. Jag slängde mig ut ur bilen för att se vad som hade hänt och trots starka rekommendationer från både polis och grannen så banade jag mig väg till vedskjulet där uppståndelsen var. Synen slog emot mig likt ett knytnävsslag rätt i magen. Jag har aldrig sett så mycket blod i hela mitt liv. Väggarna var täckta och på golvet låg en motorsåg. Kroppen hade de burit bort. Jag gick runt hörnet och kräktes.

1942

Jag minns det så väl. Hur jag brukade sitta vid köksbordet och bara stirra ut genom det fluglortsinvaderade fönstret på det. Trädet. Det hade stått där så länge jag hade levat, vilket i och för sig inte var särskilt länge eftersom jag bara var fem år gammal. Det var ett stort och oroväckande träd som stod helt allena högst upp på en kulle vid vilkens fot vårat hus låg. Trädet var mörkt, nästan svart, och hade långa spretiga grenar som såg ut som om de skulle kunna fånga en människa. Det stod stadigt och blängde ner på vårat hus med hat i blicken. Mor sa att trädet hade använts för att hänga folk på medeltiden och att kullen bestod av avrättade som de täckt över med jord. Självklart letade jag många gånger efter rester men hittade aldrig några.

     Vår familj bodde på landsbygden med mina föräldrar och våra närmaste grannar bodde drygt en kilometer bort. Anledningen till att jag nämner dem är att deras pojke och jag var bästa vänner. Vi brukade springa runt och leka i det kala landskapet men hela tiden undvek vi att komma för nära trädet eftersom vi var övertygade om att det ville ta oss. Ändå drevs vi av någon form av morbid fascination för vem som vågade sig närmast.

     Jag kommer från en protestantisk kristen familj och min far var den stränga, disciplinerade typen. Han tycktes inte tro på att kul var någonting som man skulle ha utan man skulle leva för sin kärlek till religionen. Min mor var en späd liten kvinna som gjorde så stora ansträngningar som möjligt för att ta sådan liten plats som möjligt.

Att min far var sträng hade jag växt upp med men enligt mor hade det börjat för några år sedan men varför fick jag aldrig veta. Råkade jag av misstag någon gång fråga så började far vråla någonting om helvetets intåg och världens undergång så jag aktade mig noga för att vara för nyfiken.

     Nu tänker jag avslöja något som bara jag och min bäste vän visste. Nämligen att vi umgicks. Han och hans familj var nämligen något som far kallade för "judar" och eftersom dessa "judar" verkade göra far upprörd så tyckte jag att det var bättre om han inte visste att jag umgicks med dem. Jag brukade bara säga att jag skulle gå till den lokala kyrkan för att be men istället träffades jag och min vän och lekte i smyg.

     En vacker måndag när jag kom tillbaka från "kyrkan" satt min far helt upprörd. Han tycktes vara upprörd över mycket på en och samma gång för han hade slitit itu en dagstidning med rubriken "Judar forslas till arbetsläger" och frågade sammanbitet:

- Har du umgåtts med dem?

     Jag frågade vilka han menade men då väste han:

- Ljug inte för mig din lilla dåre. Har du umgåtts med judarna? Pastorn sa till mig att du aldrig var i kyrkan förutom söndagar.

     Jag insåg att detta inte var rätta tillfället att dra en vals så jag nickade. Då blev han rasande och flög upp från stolen och skrek

- Din dåre! Fattar du inte att de kan ta dig för jude om du umgås med dem och då för de bort dig för evigt?

     För mig var detta helt främmande och jag förstod aldrig vilka "de" var. Innan jag visste ordet av stod han över mig med en gren, som han brutit från ondskans träd och som han ristat in "Fader vår" i, och slog mig samtidigt som han tvingade mig att läsa ur bibeln. Mellan raderna såg jag hur förtvivlan skrek i min fars ögon. Efter det sade han att om jag någonsin gick dit igen skulle detta upprepas och så la han upp grenen på ett högt skåp som påminnelse ifall jag skulle glömma.

     De närmaste veckorna höll jag mig tyst och stilla i hemmet av rädsla för vad som kunde hända om jag inte gjorde som han sa. Blåmärkena syntes inte eftersom han slagit mig på ryggen så jag kunde fortfarande gå till kyrkan på söndagar utan att några misstankar väcktes.

     Men en dag beslöt jag mig för att strunta i konsekvenserna och gå till min vän. Jag smög mig ut och stannade till vid skåpet och rös till när jag såg grenen men gick ändå vidare. När jag kom dit var huset helt tomt. Det var öde som om någon hade lämnat allt i sticket. Jag struntade i var mina föräldrar tyckte. Jag var tvungen att berätta vart jag varit för att få en förklaring. När jag talade om för mamma vad jag just sett blev hon stel och svarade torrt

- De har åkt på semester.

     När jag sa att jag ville åka med dem på semester började hon gråta.