Trädet del 1
1942
Jag minns det så väl. Hur jag brukade sitta vid köksbordet och bara stirra ut genom det fluglortsinvaderade fönstret på det. Trädet. Det hade stått där så länge jag hade levat, vilket i och för sig inte var särskilt länge eftersom jag bara var fem år gammal. Det var ett stort och oroväckande träd som stod helt allena högst upp på en kulle vid vilkens fot vårat hus låg. Trädet var mörkt, nästan svart, och hade långa spretiga grenar som såg ut som om de skulle kunna fånga en människa. Det stod stadigt och blängde ner på vårat hus med hat i blicken. Mor sa att trädet hade använts för att hänga folk på medeltiden och att kullen bestod av avrättade som de täckt över med jord. Självklart letade jag många gånger efter rester men hittade aldrig några.
Vår familj bodde på landsbygden med mina föräldrar och våra närmaste grannar bodde drygt en kilometer bort. Anledningen till att jag nämner dem är att deras pojke och jag var bästa vänner. Vi brukade springa runt och leka i det kala landskapet men hela tiden undvek vi att komma för nära trädet eftersom vi var övertygade om att det ville ta oss. Ändå drevs vi av någon form av morbid fascination för vem som vågade sig närmast.
Jag kommer från en protestantisk kristen familj och min far var den stränga, disciplinerade typen. Han tycktes inte tro på att kul var någonting som man skulle ha utan man skulle leva för sin kärlek till religionen. Min mor var en späd liten kvinna som gjorde så stora ansträngningar som möjligt för att ta sådan liten plats som möjligt.
Att min far var sträng hade jag växt upp med men enligt mor hade det börjat för några år sedan men varför fick jag aldrig veta. Råkade jag av misstag någon gång fråga så började far vråla någonting om helvetets intåg och världens undergång så jag aktade mig noga för att vara för nyfiken.
Nu tänker jag avslöja något som bara jag och min bäste vän visste. Nämligen att vi umgicks. Han och hans familj var nämligen något som far kallade för "judar" och eftersom dessa "judar" verkade göra far upprörd så tyckte jag att det var bättre om han inte visste att jag umgicks med dem. Jag brukade bara säga att jag skulle gå till den lokala kyrkan för att be men istället träffades jag och min vän och lekte i smyg.
En vacker måndag när jag kom tillbaka från "kyrkan" satt min far helt upprörd. Han tycktes vara upprörd över mycket på en och samma gång för han hade slitit itu en dagstidning med rubriken "Judar forslas till arbetsläger" och frågade sammanbitet:
- Har du umgåtts med dem?
Jag frågade vilka han menade men då väste han:
- Ljug inte för mig din lilla dåre. Har du umgåtts med judarna? Pastorn sa till mig att du aldrig var i kyrkan förutom söndagar.
Jag insåg att detta inte var rätta tillfället att dra en vals så jag nickade. Då blev han rasande och flög upp från stolen och skrek
- Din dåre! Fattar du inte att de kan ta dig för jude om du umgås med dem och då för de bort dig för evigt?
För mig var detta helt främmande och jag förstod aldrig vilka "de" var. Innan jag visste ordet av stod han över mig med en gren, som han brutit från ondskans träd och som han ristat in "Fader vår" i, och slog mig samtidigt som han tvingade mig att läsa ur bibeln. Mellan raderna såg jag hur förtvivlan skrek i min fars ögon. Efter det sade han att om jag någonsin gick dit igen skulle detta upprepas och så la han upp grenen på ett högt skåp som påminnelse ifall jag skulle glömma.
De närmaste veckorna höll jag mig tyst och stilla i hemmet av rädsla för vad som kunde hända om jag inte gjorde som han sa. Blåmärkena syntes inte eftersom han slagit mig på ryggen så jag kunde fortfarande gå till kyrkan på söndagar utan att några misstankar väcktes.
Men en dag beslöt jag mig för att strunta i konsekvenserna och gå till min vän. Jag smög mig ut och stannade till vid skåpet och rös till när jag såg grenen men gick ändå vidare. När jag kom dit var huset helt tomt. Det var öde som om någon hade lämnat allt i sticket. Jag struntade i var mina föräldrar tyckte. Jag var tvungen att berätta vart jag varit för att få en förklaring. När jag talade om för mamma vad jag just sett blev hon stel och svarade torrt
- De har åkt på semester.
När jag sa att jag ville åka med dem på semester började hon gråta.
