Dark Poet

Min kropp är full av ärr.
Små, runda ärrbildningar
från alla skott jag tagit.
Alla gånger något stått med en pistol mot min kropp.
Tryckt på avtryckaren så att blodet sprutade.
Mitt hjärta är sönderskjutet.
Inget blod finns kvar.
Jag är tömd och ändå lever jag.
Du får aldrig veta hur många kulor jag tagit för dig.
Inget syns, ingen vet...

Det var en sån där vacker sommardag. Min jobbkamrat och jag hade arbetat in lite tid för att kunna göra någonting tillsammans en eftermiddag eller så.

Vi gick efter lunch och solen gassade och värmde våra kroppar. Vi anmärkte att det var tur att vi valde den här dagen eftersom luftkonditioneringen på jobbet var trasig sedan länge.

Tro inte att vi inte brydde oss. Alla hade minst en gång anmärkt det för vaktmästaren men han tycktes alltid vara upptagen med något annat just då.

Hon måste ha varit två när vi kom fram till det zoo vi bestämt oss för att besöka. Folkmassorna trängdes och det luktade tjära från en nylagad väg alldeles intill. På en skylt stod det "Ingång" och kön dit tycktes ändlös.

Efter mycket sveda i fötterna och öronvärk av skrikande barn kom vi in. Min kamrat hade tagit en gratiskarta över området och granskade nu denna med stor precision. Han ville se spindlarna och ormarna. Det ville inte jag. Jag hatar nämligen allt som krälar och kryper, men eftersom vi bestämt oss för att göra detta tillsammans hade jag inte så mycket val. Han tyckte att vi skulle börja med det bara för att jag skulle ha gott om tid på mig att lugna ned mig när vi såg resten av djuren.

Vi gick bort till den byggnad där de höll till. Han försökte hela tiden få mig på bättre humör och ville övertala mig att de inte alls var farligt medan jag tyckte att om de inte var farliga behövdes väl ingen bepansrad barrack för att hålla dem inspärrade. Min kamrat verkade tycka att detta var roande. Denna, som han uttryckte det "ironi". För mig var det allvar men det sade jag inte högt.

Ingången var betongbeklädd och smal. I mina ögon var det ingången till en krypta. Monstrens mörka håla där hopp och ljus inte nått på länge. Inne var det små montrar inhuggna i väggarna. Jag började känna mig rädd och instängd medan vi sakta gick förbi de små onda bestarna. "Arachnida", var tydligen det latinska namnet på spindlar.

"Så vidundren har fina namn också" tänkte jag och gick tvekande vidare.

Deras stora käftar sökte offer, kände människor, jagade. Jag blev illa till mods när jag beskådade dessa vidunder. De såg mig. Spindlarna. De vaktade mina steg, väntade på en miss. Ett felsteg och de tuggar på min strupe. Dessa vilda bestar, födda i skräckens tecken. De krälar, kryper, hatar och de var ute efter mig. Efter alla som går förbi deras revir. Deras ögon var som stora svarta hål som utstrålar tomhet, stirrandes på dess offer. Ovetande gick jag vidare i detta långa led av mänskliga villebråd. Det var precis vad vi var. Ensamma får i en trång hage vaktandes av lejon som väntar på ett tillfälle att hoppa över den svaga barriär vi skapat för trygghet.

Plötsligt ljöd högtalaren. En spindel var lös och alla skulle gå mot utgången. Utgången som vi aldrig skulle nå innan den slaktat våra kroppar och dragit iväg med oss till helvetets portar. Spindelns moder och skapare måste vara djävulen. De säger att Gud skapade mannen till sin förebild. Jag tror att djävulen skapade spindlarna till sin. En monstruös skapelse som lurar vid världens allra mörkaste ställen. Alla ställen där skuggor bor, där bor också hatet.

Vad är det här? Spindelnät! Jag hade fått spindelnät i ansiktet! Den hade mig i sin klibbiga fälla. Jag tänkte att snart kommer jag känna ett bett, sen svartnar det. Mina andetag blev allt hastigare. Jag kippade efter andan. Jag hyperventilerade. Måste lugna mig och ta djupa andetag. Får inte stressas utan jag ska bara lugnt och stilla ta bort nätet som virar sina hatiska kedjor kring min svaga kropp. Sakta men säkert. En tråd i taget. Plötsligt kände jag hur något vidrörde min axel. Jag ville skrika ut min totala skräck och springa men jag var förlamad. Något gift hade gjort min kropp orörlig och fördärvat mitt tal. Jag var ensam i detta ingenmansland där ingen kunde nå mig, kommunicera med mig eller allra minst rädda mig. Det var som att sväva i rymden. Man vet att man finns men ändå är man oförmögen till all aktivitet förutom tankar. Kroppen finns där men svävar utan kontroll, talet är blott ett minne från det förgångna. Där jag var nu kunde endast jag höra mig och ingen vet var jag var eller att jag är. I detta universum kommer jag att sväva tills jag är uppäten som spindelföda.

Plötsligt började mina ben att röra på sig. Den kraft som nyss förlamade mig höll på att avta i benen. Jag vände mig sakta om och killen bakom mig frågade om jag tänkt stå här länge till.

Jag insåg då hur dum jag måste ha sett ut. En vuxen karl som står helt förstelnad av rädsla mitt i en kö av folk. Denna kö som inte ledde ut utan till köttkvarnen för att bli hackade till lagom stora bitar åt spindlarna. I deras bo kommer vi att ligga och ruttna som tilltugg till den nya eran av skräckvarelser. Inom ett par år kommer jorden att vara inspunnen i en jättelik kokong av spindelnät och inuti den kommer ett nytt herravälde av monster att frodas med oss som slavar. De som inte orkar jobba längre blir snabbt föda åt en ny kull bestar.

Nej, måste sluta. Får inte låta fantasin ta överhanden. Måste hålla kvar vid verkligheten och tänka rationellt. Det finns inga monster. Eller? Få se, insekter har sex ben, hundar har fyra och jag har två. Men åtta? Det är bara spindeln som har det. Alltså är det ingen insekt, inget djur och inget annat heller. "Arachnida" är säkert latin för ond best men slarvigt översatt till spindeldjur. Då finns det monster. Jag ville ut nu. Kön verkade oändlig.

Måste slappna av och lugna ner mig. Utgången leder bara ut. Ingen annanstans än ut. Ut i den nya världen där jag kommer att konsumeras som vara i köttdisken åt giftiga spindlar som inte har ett minsta uns känslor. Iskalla tingestar utan skrupler som endast har för syfte att krossa hela mänskligheten.

Ett hot mot alla varelser och mitt goda psyke som de sakta bryter ned till den milda grad att jag kan tänka. Snart har de tagit kontroll över mitt sinne och förvridigt min egen vilja så jag blivit en slav utan åsikter och utan personlighet. De tar min kropp och själ och maler ned dem till stoft av mitt forna jag. Jag ser framför mig hur jag går där och sliter ut mina leder för att bygga ett nytt samhälle. Ett nytt helvete där endast de starka överlever. En djungels lag skall härska i de mörka skuggornas värld.

Men mig skall de inte få. Jag skall fly så fort jag kommer ut ifrån denna passage av mörker och förstörelse.

Sedan skall jag växa till den största hjälten i mänsklighetens historia och rädda oss alla från spindlarnas förtryck. Jag skall krossa alla som är emot oss och återuppbygga världen som den en gång såg ut.

Efter det skall jag leva som en kung i den räddade världen och alla skall tacka och se upp till mig. Ner med spindlarna!

Oj, skrek jag det där högt? Jag trodde inte det. Tänk om någon hade hört mig. Någon spionspindel som nu för meddelandet vidare till sitt folk. Snart kommer hela stället att krylla av bestar som skall krossa mig. Jag måste ut fort och smita.

Plötsligt förändras landskapet och den mörka gång som tidigare omgett mig var som bortblåst och jag befann mig i en omgivning av tegelbeklädda hus och asfalterad mark. Jag kände mig förvirrad och visste inte var jag befann mig. Jag insåg dock snart att jag hade hamnat på baksidan. Men inte baksidan av världen, utan på byggnaden som jag nyss gick in i.

Jag hörde min kompis fråga om vi skall gå och se resten av djuren innan vi åkte hem och mitt ansikte förändrades till en högröd nyans och jag försökte att dölja min inre skam med ett leende.

Peter glodde ner på den livlösa kroppen. Han märkte att han fylldes med skräckblandad förtjusning men tanken på att röra det gjorde honom en smula olustig inombords. För tillfället var han nöjd med att bara stå och titta på det. Han lyfte handen som han höll skalpellen i. Allt hade känts så mycket bättre om han bara kunde komma på något sätt att slippa det första snittet. Efter det inbillade han sig att resten skulle gå enkelt men han var ändå orolig. Han hade sett på TV hur blodet kunde spruta upp likt en vinröd fontän när man skar upp buken. Det spelade ingen roll att detta bara var en groda. det var ändå äckligt och det gjorde inte saken bättre att hans lärare hade sagt att alla var tvungna att göra detta.

     Peter var rätt säker på vad han skulle hitta om han skar upp magen på detta stackars djur. Inälvor och tarmar. Han kände lunchen göra sig redo för en färd upp i strupen och ut över klasskamraten framför men han gjorde sitt bästa för att behärska sina impulser. Alla andra i klassen hade ju lyckats med detta och han tänkte minsann inte bli den enda att backa ur.

     Han lyfte skalpellen och samlade mod till första ingreppet men precis när han skulle låta det kalla kirurgstålet träffa magen kom han på vad han höll på med och släppte skalpellen för att samla nytt mod. Plötsligt hörde han någon som sa:

- Kom igen. Gör det nu Peter.

     Först visste han inte vad han skulle tro. Hade han blivit galen? Hade denna absurda situation lett till att han hörde röster? Han samlade sig och insåg att det måste ha varit läraren som försökt ingjuta lite själförtroende i honom. Peter samlade sig än en gång, men denna gång stärkt av orden. Han tog upp skalpellen och lade första snittet i grodan. Stanken som slog emot honom var så genomträngande att han var tvungen att hålla för munnen för att inte förlora allt maginnehåll. Han tog några djupa andetag på behörigt avstånd och bestämde sig slutligen för att fortsätta med vad han påbörjat. Han hade redan kommit igång och det var för sent att backa ur nu. Han var tvungen att slutföra uppgiften som blivit ålagd honom.

     Peter tog tag i verktygen och började sakta plocka ur det ena organet efter det andra. Det var svårt och krävde mer koncentration än han väntat sig för allt skulle vara intakt när det lades ut på bordet för undersökning. Efter noggrant plockande blev han slutligen klar. Runt grodan låg de verktyg han använt sig av för att få ut allt. De var totalt nerblodade och även handskarna som han fått och förklädet han bar hade tydliga blodfläckar. Vid första anblicken kunde man tro att han var hämtad ur en splatterfilm och medan han beskådade inälvorna tänkte han på hur det kunde vara så mycket blod i en sådan liten varelse. Plötsligt, när han stod lutad över bänken, hörde han:

- Bra gjort Peter. Jag visste att du kunde göra det.

     Peter tänkte att han skulle le tillbaka till läraren som tecken på att han var uppmärksam men läraren tycktes inte ens se honom, längst bak i klassrummet där han satt. Han tänkte då att det nog måste ha varit någon klasskamrat som ville ge honom beröm. Han tittade sig omkring på dem som stod närmast honom, men de var alla upptagna med sitt eget arbete och de som inte var det, var definitivt inte sådana personer som skulle ge Peter beröm. Han kunde inte ens begripa varför han valt just det hörnet av klassrummet nu i efterhand. Klassrummet var nämligen uppdelat i olika, inofficiella, sektioner. Ville man plugga satt man längst fram och var man stökig satt man längst bak. Så var reglerna. Inte de skrivna reglerna då utan de outtalade, sociala reglerna. Peter visste att han, genom att ha satt sig längst bak, signalerade efter trubbel men han brydde sig inte. Den bakre delen av klassrummet var den delen där man säkert kunde lata sig utan att någon såg det och han ville verkligen inte göra detta.

      När han stod och dagdrömde som bäst hörde han:

- Det där gjorde du fint.

     Han började diskret titta sig omkring för att se vem som sagt det då han hörde:

- Nej, inte där utan här.

     Han stirrade ned rakt i bänken. Det enda som fanns där var en dissekerad groda och inte ens fullt hopplockade grodor kunde tala. Han skakade på huvudet som om han trodde att det skulle få det att sluta. Rösten sa:

- Larva dig inte nu Peter. Det är ju bara jag.

     Peter ryckte till så pass att han så när på hade knuffat ner skolan tama guldfiskar med akvarium och allt. Han smög sig sakta tillbaka till bänken och kikade tveksamt på grodan som om han trodde att den skulle flyga på honom. Sedan vände han på den för att få en bättre koll på den. Då upptäckte han att han totalt glömt bort att peta ut ögonen på den. Han greppade återigen skalpellen och började karva kring ögat. Med en tydligt plopp trillade ena ögat ur sin håla och rösten sa:

- Nej, stoppa tillbaka det annars ser jag inget.

     Nu började Peter bli allvarligt orolig för sin hälsa. Sådana här illusioner hade han aldrig hört talas om förut men han gjorde som rösten befallde och petade tillbaka ögat på sin plats. Då skedde något som så när på hade fått Peters egna ögon att trilla ut om de inte suttit för hårt. Grodan började, trots att magen var uppsprättad och inälvorna utplacerade på bänken, att röra på sig. Först lite sakta men sedan säkrare och säkrare. Till slut hoppade den upp på kanten av bänken och sa:

- Se inte så förvånad ut. Har du aldrig sett en talande groda förr?

     Även om nu Peter hade sett en talande groda förr, vilket han inte hade, så var den död. Eller rättare sagt, den borde varit död. Peter drabbades av svindel och stirrade först på grodan, sedan på inälvorna och sedan på grodan igen.

- Lägg av med det där. Det är förnedrande, anmärkte grodan irriterat.

     Peter stirrade ner på inälvorna en sista gång och upptäckte då att hjärtat som låg på bänken bultade.

- Hör du, vakna, sa grodan ännu mer irriterat. Jag kan hjälpa dig med uppgiften. Om du lovar att offra lika mycket som jag på den här uppgiften så hjälper jag dig att få högsta betyg.

     Peter visste inte vad han skulle säga och han var rädd att någon omkring honom skulle höra honom om han sa något därför nickade han bara.

- Fint, svarade grodan. Få se på frågorna.

     Grodan ögnade igenom pappret och började sedan instruera pojken. Han pekade på ett av sina organ, sa vad det hette och Peter skrev ivrigt eftersom han lovat grodan att arbeta hårt.

     När lektionen sedan var slut lämnade han in ett felfritt papper om grodans anatomi. Han kände sig nöjd och tyckte i efterhand att det hala hade varit lite löjligt eftersom han visste att han inbillat sig alltihop. Trots att lektionen var slut och han inte behövde se mer inälvor ville han ändå få ur sig det maginnehåll som han hållit inne med hela lektionen. Han gick in på toaletten för att spy men när han spydde, kräktes han upp sina egna inälvor.