Trädet del 2
1972
Trots mitt hat för trädet, huset och hela stället valde jag ändå att ta över huset när mor och far hade flyttat till ålderdomshemmet i stan. Jag och min fru flyttade in samma dag som mina föräldrar flyttade ut. Jag kan väl ärligt erkänna att det inte var utan ångest som jag återsåg det gamla rucklet. Det var femton år sedan jag flyttade ut och sa att jag aldrig någonsin tänkte komma tillbaka. Man säger så mycket som man egentligen inte menar, eller snarare, man växer ifrån sina känslor, glömmer och sedan återkommer man. Hur som helst bodde vi där och jag hade sagt med bestämdhet att det första jag skulle göra när vi flyttat in var att ta en motorsåg och kapa ned det satans trädet en gång för alla och förvandla det till flis men hur det nu var så bar det sig inte bättre än att Emma, min fru, blev störtförälskad i trädet och strikt förbjöd mig att skada det. Dum som jag var lovade jag på både heder och samvete att hon skulle få ha kvar sitt kära träd. Man lovar så mycket dumt nä man är kär.
På tal om kär så träffades jag och Emma nästan exakt fem år innan vi flyttade in i huset. Det var på en fest i folkets park, hon var vackraste tösen på hela stället och vi dansade hela kvällen. Jag vet att det låter som et typisk klyscha men det var så det var. Jag hade i och för sig druckit till mig mod för att ens våga gå fram till henne men jag hävdar bestämt att jag visste vad jag gjorde för vi dansade och jag snubblade inte en enda gång så jag var inte överdrivet berusad. Dessutom var hon också ganska lullig.
Vi träffades mer och mer de nästkommande veckorna och till slut beslöt vi oss för att bli ett par. Nu skulle jag vilja säga att vårat förhållande var det bästa i världen men sa jag det skulle jag ljuga, eller nästan ljuga i alla fall. Saken var den att Emma drabbades av en psykisk sjukdom bara några år efter att vi flyttat in i det gamla huset. Läkarna hade svårt att avgöra vad det berodde på men efter det började hon bete sig underligt. Hon såg saker. Folk, konstiga djur och till och med monster. Dessutom tycktes hon lida av en ständig vanställning att hon var förföljd. Hon kunde gå runt i huset i flera timmar och bara leta efter den mördare som hon var övertygad om fanns i varje vrå. Detta beteende försvårade markant vår vardag eftersom man egentligen borde ha haft konstant uppsikt över henne. Tyvärr gick inte det eftersom jag var tvungen att åka till stan för att jobba varenda dag. Jag kunde inget annat än att hoppas att hon klarade sig själv.
Hennes sjukdom förändrade dock inte min kärlek för henne, åtminstone inte till det sämre, utan den gjorde den istället starkare och trots att jag nu, teoretiskt sett, var fri att hugga ner min gamla ärkefiende, trädet, så valde jag att avstå dels av respekt till Emma men framför allt för att hon kunde spendera timtal vid fönstret och bara stirra på trädet. Detta var den enda gången som hon var helt lugn och verkade vara helt till freds med tillvaron. Det visade att hon verkligen menade det hon en gång sa. Hon älskade trädet. Man måste säga att det är en fascinerande ironi att jag som alltid hatat trädet skulle hitta en fru som älskade det.
Det mest tragiska med denna kärlekshistoria skedde dock en dag när jag inte var hemma. Jag hade åkt till jobbet som vanligt utan en tanke på något särskilt. Det hade nämligen blivit lättare att lämna henne ensam då hon hade lugnat ner sig avsevärt den senaste tiden. Dessutom hade jag lyckats fixa så en granne tittade till henne en gång om dagen.
Jag var, som sagt, på jobbet som vanligt när jag fick beskedet att jag var tvungen att åka hem för att det hade hänt något men ingen visste vad som hänt. När jag kom hem stod en polisbil och en ambulans på gården. Jag slängde mig ut ur bilen för att se vad som hade hänt och trots starka rekommendationer från både polis och grannen så banade jag mig väg till vedskjulet där uppståndelsen var. Synen slog emot mig likt ett knytnävsslag rätt i magen. Jag har aldrig sett så mycket blod i hela mitt liv. Väggarna var täckta och på golvet låg en motorsåg. Kroppen hade de burit bort. Jag gick runt hörnet och kräktes.
