Den lediga dagen
Det var en sån där vacker sommardag. Min jobbkamrat och jag hade arbetat in lite tid för att kunna göra någonting tillsammans en eftermiddag eller så.
Vi gick efter lunch och solen gassade och värmde våra kroppar. Vi anmärkte att det var tur att vi valde den här dagen eftersom luftkonditioneringen på jobbet var trasig sedan länge.
Tro inte att vi inte brydde oss. Alla hade minst en gång anmärkt det för vaktmästaren men han tycktes alltid vara upptagen med något annat just då.
Hon måste ha varit två när vi kom fram till det zoo vi bestämt oss för att besöka. Folkmassorna trängdes och det luktade tjära från en nylagad väg alldeles intill. På en skylt stod det "Ingång" och kön dit tycktes ändlös.
Efter mycket sveda i fötterna och öronvärk av skrikande barn kom vi in. Min kamrat hade tagit en gratiskarta över området och granskade nu denna med stor precision. Han ville se spindlarna och ormarna. Det ville inte jag. Jag hatar nämligen allt som krälar och kryper, men eftersom vi bestämt oss för att göra detta tillsammans hade jag inte så mycket val. Han tyckte att vi skulle börja med det bara för att jag skulle ha gott om tid på mig att lugna ned mig när vi såg resten av djuren.
Vi gick bort till den byggnad där de höll till. Han försökte hela tiden få mig på bättre humör och ville övertala mig att de inte alls var farligt medan jag tyckte att om de inte var farliga behövdes väl ingen bepansrad barrack för att hålla dem inspärrade. Min kamrat verkade tycka att detta var roande. Denna, som han uttryckte det "ironi". För mig var det allvar men det sade jag inte högt.
Ingången var betongbeklädd och smal. I mina ögon var det ingången till en krypta. Monstrens mörka håla där hopp och ljus inte nått på länge. Inne var det små montrar inhuggna i väggarna. Jag började känna mig rädd och instängd medan vi sakta gick förbi de små onda bestarna. "Arachnida", var tydligen det latinska namnet på spindlar.
"Så vidundren har fina namn också" tänkte jag och gick tvekande vidare.
Deras stora käftar sökte offer, kände människor, jagade. Jag blev illa till mods när jag beskådade dessa vidunder. De såg mig. Spindlarna. De vaktade mina steg, väntade på en miss. Ett felsteg och de tuggar på min strupe. Dessa vilda bestar, födda i skräckens tecken. De krälar, kryper, hatar och de var ute efter mig. Efter alla som går förbi deras revir. Deras ögon var som stora svarta hål som utstrålar tomhet, stirrandes på dess offer. Ovetande gick jag vidare i detta långa led av mänskliga villebråd. Det var precis vad vi var. Ensamma får i en trång hage vaktandes av lejon som väntar på ett tillfälle att hoppa över den svaga barriär vi skapat för trygghet.
Plötsligt ljöd högtalaren. En spindel var lös och alla skulle gå mot utgången. Utgången som vi aldrig skulle nå innan den slaktat våra kroppar och dragit iväg med oss till helvetets portar. Spindelns moder och skapare måste vara djävulen. De säger att Gud skapade mannen till sin förebild. Jag tror att djävulen skapade spindlarna till sin. En monstruös skapelse som lurar vid världens allra mörkaste ställen. Alla ställen där skuggor bor, där bor också hatet.
Vad är det här? Spindelnät! Jag hade fått spindelnät i ansiktet! Den hade mig i sin klibbiga fälla. Jag tänkte att snart kommer jag känna ett bett, sen svartnar det. Mina andetag blev allt hastigare. Jag kippade efter andan. Jag hyperventilerade. Måste lugna mig och ta djupa andetag. Får inte stressas utan jag ska bara lugnt och stilla ta bort nätet som virar sina hatiska kedjor kring min svaga kropp. Sakta men säkert. En tråd i taget. Plötsligt kände jag hur något vidrörde min axel. Jag ville skrika ut min totala skräck och springa men jag var förlamad. Något gift hade gjort min kropp orörlig och fördärvat mitt tal. Jag var ensam i detta ingenmansland där ingen kunde nå mig, kommunicera med mig eller allra minst rädda mig. Det var som att sväva i rymden. Man vet att man finns men ändå är man oförmögen till all aktivitet förutom tankar. Kroppen finns där men svävar utan kontroll, talet är blott ett minne från det förgångna. Där jag var nu kunde endast jag höra mig och ingen vet var jag var eller att jag är. I detta universum kommer jag att sväva tills jag är uppäten som spindelföda.
Plötsligt började mina ben att röra på sig. Den kraft som nyss förlamade mig höll på att avta i benen. Jag vände mig sakta om och killen bakom mig frågade om jag tänkt stå här länge till.
Jag insåg då hur dum jag måste ha sett ut. En vuxen karl som står helt förstelnad av rädsla mitt i en kö av folk. Denna kö som inte ledde ut utan till köttkvarnen för att bli hackade till lagom stora bitar åt spindlarna. I deras bo kommer vi att ligga och ruttna som tilltugg till den nya eran av skräckvarelser. Inom ett par år kommer jorden att vara inspunnen i en jättelik kokong av spindelnät och inuti den kommer ett nytt herravälde av monster att frodas med oss som slavar. De som inte orkar jobba längre blir snabbt föda åt en ny kull bestar.
Nej, måste sluta. Får inte låta fantasin ta överhanden. Måste hålla kvar vid verkligheten och tänka rationellt. Det finns inga monster. Eller? Få se, insekter har sex ben, hundar har fyra och jag har två. Men åtta? Det är bara spindeln som har det. Alltså är det ingen insekt, inget djur och inget annat heller. "Arachnida" är säkert latin för ond best men slarvigt översatt till spindeldjur. Då finns det monster. Jag ville ut nu. Kön verkade oändlig.
Måste slappna av och lugna ner mig. Utgången leder bara ut. Ingen annanstans än ut. Ut i den nya världen där jag kommer att konsumeras som vara i köttdisken åt giftiga spindlar som inte har ett minsta uns känslor. Iskalla tingestar utan skrupler som endast har för syfte att krossa hela mänskligheten.
Ett hot mot alla varelser och mitt goda psyke som de sakta bryter ned till den milda grad att jag kan tänka. Snart har de tagit kontroll över mitt sinne och förvridigt min egen vilja så jag blivit en slav utan åsikter och utan personlighet. De tar min kropp och själ och maler ned dem till stoft av mitt forna jag. Jag ser framför mig hur jag går där och sliter ut mina leder för att bygga ett nytt samhälle. Ett nytt helvete där endast de starka överlever. En djungels lag skall härska i de mörka skuggornas värld.
Men mig skall de inte få. Jag skall fly så fort jag kommer ut ifrån denna passage av mörker och förstörelse.
Sedan skall jag växa till den största hjälten i mänsklighetens historia och rädda oss alla från spindlarnas förtryck. Jag skall krossa alla som är emot oss och återuppbygga världen som den en gång såg ut.
Efter det skall jag leva som en kung i den räddade världen och alla skall tacka och se upp till mig. Ner med spindlarna!
Oj, skrek jag det där högt? Jag trodde inte det. Tänk om någon hade hört mig. Någon spionspindel som nu för meddelandet vidare till sitt folk. Snart kommer hela stället att krylla av bestar som skall krossa mig. Jag måste ut fort och smita.
Plötsligt förändras landskapet och den mörka gång som tidigare omgett mig var som bortblåst och jag befann mig i en omgivning av tegelbeklädda hus och asfalterad mark. Jag kände mig förvirrad och visste inte var jag befann mig. Jag insåg dock snart att jag hade hamnat på baksidan. Men inte baksidan av världen, utan på byggnaden som jag nyss gick in i.
Jag hörde min kompis fråga om vi skall gå och se resten av djuren innan vi åkte hem och mitt ansikte förändrades till en högröd nyans och jag försökte att dölja min inre skam med ett leende.
