Dark Poet

2002

En ilsken man går upp för en kulle med en yxa i händerna. Ingen vet varför. Han går där med gråten i halsen och svär tyst för sig själv. Ingen vet varför. Han tänker för sig själv:

- Nu får det vara nog. Nu ska fanskapet ned. Jag har varit och hämtat yxan så nu ska trädet ned om det så är det sista jag gör. Nu gör jag det. Nu sätter jag första hugget i trädet.

     Precis när han skall hugga till hejdar han sig och faller ihop och fortsätter gråta. Han vinglar ned för kullen igen och kommer tillbaka med en halvt urdrucken butelj i ena handen och en bok med framsidetexten "memoarer" i den andra. Han lägger ifrån sig allt i gräset och tar åter upp yxan och tänker:

- Det spelar ingen roll hur länge trädet har stått här eller hur mycket Emma älskade det för jag står inte ut med att se det längre.

     Han lyfter yxan och hugger trädet vid roten. Saven rinner sakta ut över yxbladet likt tjockt blod. Han faller åter ihop och gråter.

- Jag kan inte göra det! skriker han ut över det likgiltiga landskapet.

- På något makabert sätt är det som att hugga i Emma. Jag tänker bara tillbaka på den dagen. På allt blod, tänker han tyst. Jag älskar henne fortfarande för mycket för att göra så här mot henne.

     Han börjar känna sig riktigt illa inombords och sluter ögonen för att försöka glömma omvärlden. När han sitter på knä under trädet med slutna ögon för han plötsligt en obehaglig känsla av att trädet vill honom illa. Det är samma känsla som han alltid haft. det känns som om grenarna sträcker sig ner och sluter sig kring honom likt et pytonorm slingrar sig kring sitt byte. Han ryser i hela kroppen och springer i panik ner till huset igen. Landskapet ligger helt tyst och inte ett ljud hörs. Ingen vind, inga avlägsna bilar, inte en fågel hörs en gång. Allt är tyst och stilla.

     Plötsligt kommer han tillbaka upp för kullen igen. Denna gång bär han ett rep i ena handen och en pall i den andra. Han fäster repet vid trädet och kastar det över en kraftig gren varpå han knyter en snara. Sedan klättar han upp på pallen och trär snaran genom halsen.

Dyngbagge res dig!
Kravla dig upp ur skiten,
borsta av dig och stå stolt!
Återta din plats som mytomspunnen varelse
En vacker skarabé men makt över sol,
en gång avgudad och dyrkad.
Nu förpassad till ett liv i dynga.

En gång avgudad,
nu avglömd och nedtryckt.
Det är dags att resa dig åter,
ta tillbaka tronen.
Lämna ett liv i avföring bakom dig
och bli den Skarabé du föddes att vara.

1972

Trots mitt hat för trädet, huset och hela stället valde jag ändå att ta över huset när mor och far hade flyttat till ålderdomshemmet i stan. Jag och min fru flyttade in samma dag som mina föräldrar flyttade ut. Jag kan väl ärligt erkänna att det inte var utan ångest som jag återsåg det gamla rucklet. Det var femton år sedan jag flyttade ut och sa att jag aldrig någonsin tänkte komma tillbaka. Man säger så mycket som man egentligen inte menar, eller snarare, man växer ifrån sina känslor, glömmer och sedan återkommer man. Hur som helst bodde vi där och jag hade sagt med bestämdhet att det första jag skulle göra när vi flyttat in var att ta en motorsåg och kapa ned det satans trädet en gång för alla och förvandla det till flis men hur det nu var så bar det sig inte bättre än att Emma, min fru, blev störtförälskad i trädet och strikt förbjöd mig att skada det. Dum som jag var lovade jag på både heder och samvete att hon skulle få ha kvar sitt kära träd. Man lovar så mycket dumt nä man är kär.

     På tal om kär så träffades jag och Emma nästan exakt fem år innan vi flyttade in i huset. Det var på en fest i folkets park, hon var vackraste tösen på hela stället och vi dansade hela kvällen. Jag vet att det låter som et typisk klyscha men det var så det var. Jag hade i och för sig druckit till mig mod för att ens våga gå fram till henne men jag hävdar bestämt att jag visste vad jag gjorde för vi dansade och jag snubblade inte en enda gång så jag var inte överdrivet berusad. Dessutom var hon också ganska lullig.

     Vi träffades mer och mer de nästkommande veckorna och till slut beslöt vi oss för att bli ett par. Nu skulle jag vilja säga att vårat förhållande var det bästa i världen men sa jag det skulle jag ljuga, eller nästan ljuga i alla fall. Saken var den att Emma drabbades av en psykisk sjukdom bara några år efter att vi flyttat in i det gamla huset. Läkarna hade svårt att avgöra vad det berodde på men efter det började hon bete sig underligt. Hon såg saker. Folk, konstiga djur och till och med monster. Dessutom tycktes hon lida av en ständig vanställning att hon var förföljd. Hon kunde gå runt i huset i flera timmar och bara leta efter den mördare som hon var övertygad om fanns i varje vrå. Detta beteende försvårade markant vår vardag eftersom man egentligen borde ha haft konstant uppsikt över henne. Tyvärr gick inte det eftersom jag var tvungen att åka till stan för att jobba varenda dag. Jag kunde inget annat än att hoppas att hon klarade sig själv.

     Hennes sjukdom förändrade dock inte min kärlek för henne, åtminstone inte till det sämre, utan den gjorde den istället starkare och trots att jag nu, teoretiskt sett, var fri att hugga ner min gamla ärkefiende, trädet, så valde jag att avstå dels av respekt till Emma men framför allt för att hon kunde spendera timtal vid fönstret och bara stirra på trädet. Detta var den enda gången som hon var helt lugn och verkade vara helt till freds med tillvaron. Det visade att hon verkligen menade det hon en gång sa. Hon älskade trädet. Man måste säga att det är en fascinerande ironi att jag som alltid hatat trädet skulle hitta en fru som älskade det.

     Det mest tragiska med denna kärlekshistoria skedde dock en dag när jag inte var hemma. Jag hade åkt till jobbet som vanligt utan en tanke på något särskilt. Det hade nämligen blivit lättare att lämna henne ensam då hon hade lugnat ner sig avsevärt den senaste tiden. Dessutom hade jag lyckats fixa så en granne tittade till henne en gång om dagen.

Jag var, som sagt, på jobbet som vanligt när jag fick beskedet att jag var tvungen att åka hem för att det hade hänt något men ingen visste vad som hänt. När jag kom hem stod en polisbil och en ambulans på gården. Jag slängde mig ut ur bilen för att se vad som hade hänt och trots starka rekommendationer från både polis och grannen så banade jag mig väg till vedskjulet där uppståndelsen var. Synen slog emot mig likt ett knytnävsslag rätt i magen. Jag har aldrig sett så mycket blod i hela mitt liv. Väggarna var täckta och på golvet låg en motorsåg. Kroppen hade de burit bort. Jag gick runt hörnet och kräktes.

1942

Jag minns det så väl. Hur jag brukade sitta vid köksbordet och bara stirra ut genom det fluglortsinvaderade fönstret på det. Trädet. Det hade stått där så länge jag hade levat, vilket i och för sig inte var särskilt länge eftersom jag bara var fem år gammal. Det var ett stort och oroväckande träd som stod helt allena högst upp på en kulle vid vilkens fot vårat hus låg. Trädet var mörkt, nästan svart, och hade långa spretiga grenar som såg ut som om de skulle kunna fånga en människa. Det stod stadigt och blängde ner på vårat hus med hat i blicken. Mor sa att trädet hade använts för att hänga folk på medeltiden och att kullen bestod av avrättade som de täckt över med jord. Självklart letade jag många gånger efter rester men hittade aldrig några.

     Vår familj bodde på landsbygden med mina föräldrar och våra närmaste grannar bodde drygt en kilometer bort. Anledningen till att jag nämner dem är att deras pojke och jag var bästa vänner. Vi brukade springa runt och leka i det kala landskapet men hela tiden undvek vi att komma för nära trädet eftersom vi var övertygade om att det ville ta oss. Ändå drevs vi av någon form av morbid fascination för vem som vågade sig närmast.

     Jag kommer från en protestantisk kristen familj och min far var den stränga, disciplinerade typen. Han tycktes inte tro på att kul var någonting som man skulle ha utan man skulle leva för sin kärlek till religionen. Min mor var en späd liten kvinna som gjorde så stora ansträngningar som möjligt för att ta sådan liten plats som möjligt.

Att min far var sträng hade jag växt upp med men enligt mor hade det börjat för några år sedan men varför fick jag aldrig veta. Råkade jag av misstag någon gång fråga så började far vråla någonting om helvetets intåg och världens undergång så jag aktade mig noga för att vara för nyfiken.

     Nu tänker jag avslöja något som bara jag och min bäste vän visste. Nämligen att vi umgicks. Han och hans familj var nämligen något som far kallade för "judar" och eftersom dessa "judar" verkade göra far upprörd så tyckte jag att det var bättre om han inte visste att jag umgicks med dem. Jag brukade bara säga att jag skulle gå till den lokala kyrkan för att be men istället träffades jag och min vän och lekte i smyg.

     En vacker måndag när jag kom tillbaka från "kyrkan" satt min far helt upprörd. Han tycktes vara upprörd över mycket på en och samma gång för han hade slitit itu en dagstidning med rubriken "Judar forslas till arbetsläger" och frågade sammanbitet:

- Har du umgåtts med dem?

     Jag frågade vilka han menade men då väste han:

- Ljug inte för mig din lilla dåre. Har du umgåtts med judarna? Pastorn sa till mig att du aldrig var i kyrkan förutom söndagar.

     Jag insåg att detta inte var rätta tillfället att dra en vals så jag nickade. Då blev han rasande och flög upp från stolen och skrek

- Din dåre! Fattar du inte att de kan ta dig för jude om du umgås med dem och då för de bort dig för evigt?

     För mig var detta helt främmande och jag förstod aldrig vilka "de" var. Innan jag visste ordet av stod han över mig med en gren, som han brutit från ondskans träd och som han ristat in "Fader vår" i, och slog mig samtidigt som han tvingade mig att läsa ur bibeln. Mellan raderna såg jag hur förtvivlan skrek i min fars ögon. Efter det sade han att om jag någonsin gick dit igen skulle detta upprepas och så la han upp grenen på ett högt skåp som påminnelse ifall jag skulle glömma.

     De närmaste veckorna höll jag mig tyst och stilla i hemmet av rädsla för vad som kunde hända om jag inte gjorde som han sa. Blåmärkena syntes inte eftersom han slagit mig på ryggen så jag kunde fortfarande gå till kyrkan på söndagar utan att några misstankar väcktes.

     Men en dag beslöt jag mig för att strunta i konsekvenserna och gå till min vän. Jag smög mig ut och stannade till vid skåpet och rös till när jag såg grenen men gick ändå vidare. När jag kom dit var huset helt tomt. Det var öde som om någon hade lämnat allt i sticket. Jag struntade i var mina föräldrar tyckte. Jag var tvungen att berätta vart jag varit för att få en förklaring. När jag talade om för mamma vad jag just sett blev hon stel och svarade torrt

- De har åkt på semester.

     När jag sa att jag ville åka med dem på semester började hon gråta.

Se! Mitt förflutna...
Jag har gömt det i en ask.
Vi talar inte om det!
Shh!!
Jag vill inte höra mer!
Vi låter det ligga kvar i ro...
Öppna den inte, jag vill inte se.
Låt den vara stängd.

Mitt hus har brunnit ned.
Nu finns endast aska kvar.
I mitten av ruiner står jag naken.
Kläderna brann upp.
Tredje gradens brännskada!
Hosta!
Sot i mina lungor!
Sotig själ...

Mitt hus har brunnit ned.
Endast aska finns kvar...

Ensamvarg

vart är du på väg?

Nätter och dagar passerar dig förbi.

Vandrar över landskap så karga

som ensam krigare på blodigt fält

där alla dina allierade alltjämt jämnats med marken

och elimineras.

Original

har du valt det här?

Att vandra allena utan fränder att stötta dig.

Hur många vet att du egentligen heter Karl?

En liten skara sörjande som du glömt

trots att de aldrig glömmer dig

någonsin.

Mol allena

natt som dag.

Utan någon att stötta dig på.

Har du verkligen glömt din kära Helena?

Hon som höll dig kär,

hon som bjöd dig husrum och mat

en gång i tiden.

Enstöring

varför blev det så?

Varför tog du dig aldrig i kragen?

Tjänar inte ens en rutten femöring

i fabriker, gruvor ens på tiggeri.

hur får du ditt levebröd

till nästa mål?

Skit under skorna,

vad gör väl det

när man är skitig i själen?

Det finns så många

och här kommer en till.

Det finns redan flera tusen

så varför måste det komma en till.

Det finns så många,

vad gör väl en till?