Dark Poet

Peter glodde ner på den livlösa kroppen. Han märkte att han fylldes med skräckblandad förtjusning men tanken på att röra det gjorde honom en smula olustig inombords. För tillfället var han nöjd med att bara stå och titta på det. Han lyfte handen som han höll skalpellen i. Allt hade känts så mycket bättre om han bara kunde komma på något sätt att slippa det första snittet. Efter det inbillade han sig att resten skulle gå enkelt men han var ändå orolig. Han hade sett på TV hur blodet kunde spruta upp likt en vinröd fontän när man skar upp buken. Det spelade ingen roll att detta bara var en groda. det var ändå äckligt och det gjorde inte saken bättre att hans lärare hade sagt att alla var tvungna att göra detta.

     Peter var rätt säker på vad han skulle hitta om han skar upp magen på detta stackars djur. Inälvor och tarmar. Han kände lunchen göra sig redo för en färd upp i strupen och ut över klasskamraten framför men han gjorde sitt bästa för att behärska sina impulser. Alla andra i klassen hade ju lyckats med detta och han tänkte minsann inte bli den enda att backa ur.

     Han lyfte skalpellen och samlade mod till första ingreppet men precis när han skulle låta det kalla kirurgstålet träffa magen kom han på vad han höll på med och släppte skalpellen för att samla nytt mod. Plötsligt hörde han någon som sa:

- Kom igen. Gör det nu Peter.

     Först visste han inte vad han skulle tro. Hade han blivit galen? Hade denna absurda situation lett till att han hörde röster? Han samlade sig och insåg att det måste ha varit läraren som försökt ingjuta lite själförtroende i honom. Peter samlade sig än en gång, men denna gång stärkt av orden. Han tog upp skalpellen och lade första snittet i grodan. Stanken som slog emot honom var så genomträngande att han var tvungen att hålla för munnen för att inte förlora allt maginnehåll. Han tog några djupa andetag på behörigt avstånd och bestämde sig slutligen för att fortsätta med vad han påbörjat. Han hade redan kommit igång och det var för sent att backa ur nu. Han var tvungen att slutföra uppgiften som blivit ålagd honom.

     Peter tog tag i verktygen och började sakta plocka ur det ena organet efter det andra. Det var svårt och krävde mer koncentration än han väntat sig för allt skulle vara intakt när det lades ut på bordet för undersökning. Efter noggrant plockande blev han slutligen klar. Runt grodan låg de verktyg han använt sig av för att få ut allt. De var totalt nerblodade och även handskarna som han fått och förklädet han bar hade tydliga blodfläckar. Vid första anblicken kunde man tro att han var hämtad ur en splatterfilm och medan han beskådade inälvorna tänkte han på hur det kunde vara så mycket blod i en sådan liten varelse. Plötsligt, när han stod lutad över bänken, hörde han:

- Bra gjort Peter. Jag visste att du kunde göra det.

     Peter tänkte att han skulle le tillbaka till läraren som tecken på att han var uppmärksam men läraren tycktes inte ens se honom, längst bak i klassrummet där han satt. Han tänkte då att det nog måste ha varit någon klasskamrat som ville ge honom beröm. Han tittade sig omkring på dem som stod närmast honom, men de var alla upptagna med sitt eget arbete och de som inte var det, var definitivt inte sådana personer som skulle ge Peter beröm. Han kunde inte ens begripa varför han valt just det hörnet av klassrummet nu i efterhand. Klassrummet var nämligen uppdelat i olika, inofficiella, sektioner. Ville man plugga satt man längst fram och var man stökig satt man längst bak. Så var reglerna. Inte de skrivna reglerna då utan de outtalade, sociala reglerna. Peter visste att han, genom att ha satt sig längst bak, signalerade efter trubbel men han brydde sig inte. Den bakre delen av klassrummet var den delen där man säkert kunde lata sig utan att någon såg det och han ville verkligen inte göra detta.

      När han stod och dagdrömde som bäst hörde han:

- Det där gjorde du fint.

     Han började diskret titta sig omkring för att se vem som sagt det då han hörde:

- Nej, inte där utan här.

     Han stirrade ned rakt i bänken. Det enda som fanns där var en dissekerad groda och inte ens fullt hopplockade grodor kunde tala. Han skakade på huvudet som om han trodde att det skulle få det att sluta. Rösten sa:

- Larva dig inte nu Peter. Det är ju bara jag.

     Peter ryckte till så pass att han så när på hade knuffat ner skolan tama guldfiskar med akvarium och allt. Han smög sig sakta tillbaka till bänken och kikade tveksamt på grodan som om han trodde att den skulle flyga på honom. Sedan vände han på den för att få en bättre koll på den. Då upptäckte han att han totalt glömt bort att peta ut ögonen på den. Han greppade återigen skalpellen och började karva kring ögat. Med en tydligt plopp trillade ena ögat ur sin håla och rösten sa:

- Nej, stoppa tillbaka det annars ser jag inget.

     Nu började Peter bli allvarligt orolig för sin hälsa. Sådana här illusioner hade han aldrig hört talas om förut men han gjorde som rösten befallde och petade tillbaka ögat på sin plats. Då skedde något som så när på hade fått Peters egna ögon att trilla ut om de inte suttit för hårt. Grodan började, trots att magen var uppsprättad och inälvorna utplacerade på bänken, att röra på sig. Först lite sakta men sedan säkrare och säkrare. Till slut hoppade den upp på kanten av bänken och sa:

- Se inte så förvånad ut. Har du aldrig sett en talande groda förr?

     Även om nu Peter hade sett en talande groda förr, vilket han inte hade, så var den död. Eller rättare sagt, den borde varit död. Peter drabbades av svindel och stirrade först på grodan, sedan på inälvorna och sedan på grodan igen.

- Lägg av med det där. Det är förnedrande, anmärkte grodan irriterat.

     Peter stirrade ner på inälvorna en sista gång och upptäckte då att hjärtat som låg på bänken bultade.

- Hör du, vakna, sa grodan ännu mer irriterat. Jag kan hjälpa dig med uppgiften. Om du lovar att offra lika mycket som jag på den här uppgiften så hjälper jag dig att få högsta betyg.

     Peter visste inte vad han skulle säga och han var rädd att någon omkring honom skulle höra honom om han sa något därför nickade han bara.

- Fint, svarade grodan. Få se på frågorna.

     Grodan ögnade igenom pappret och började sedan instruera pojken. Han pekade på ett av sina organ, sa vad det hette och Peter skrev ivrigt eftersom han lovat grodan att arbeta hårt.

     När lektionen sedan var slut lämnade han in ett felfritt papper om grodans anatomi. Han kände sig nöjd och tyckte i efterhand att det hala hade varit lite löjligt eftersom han visste att han inbillat sig alltihop. Trots att lektionen var slut och han inte behövde se mer inälvor ville han ändå få ur sig det maginnehåll som han hållit inne med hela lektionen. Han gick in på toaletten för att spy men när han spydde, kräktes han upp sina egna inälvor.