Det är samma sak vartenda år. Tre dagar innan dopparedagen går jag uppför en knarrande stege som jag borde renoverat för länge sen och vidare upp på vinden och letar fram den slitnaste kartongen bland alla. På långsidan står med röd tusch skrivet ordet ”Jul” och bredvid är det ritat en liten ful tomteluva som jag, i ett infall av konstnärlig busighet, ritat dit. Denna luva vittnar inte bara om min totala inkompetens och omöjliga karriär som konstnär, utan även en total och fullständig avsaknad av fantasi vilken jag dessutom står för.

När jag sedan efter mycket möda och stort besvär kämpat mig ned för trappen igen och varit nära att bryta båda benen samt slagit i huvudet så illa att jag måste känna efter att jag inte blöder, vet jag exakt vad som väntar mig. En salig blandning av inslagningspapper och brokiga prydnader som får hela hemmet att likna ett museum av porslinstomtar från olika tider och epoker.

För mig representerar inte tomtarna julgjädje eller någon slags stämning utan snarare plågsamma minnen som jag försökt att förtränga så hårt jag bara kan. Det är till exempel den lilla tomten som är limmad tre gånger efter att min före detta fru tagit miste på mig och en stapel med bollar på ett nöjesfält och därför frenetiskt försökt att sänka mig i hopp om att vinna min sista självkänsla. Hon missade mig och ett flertal tomtar satte livet till. Sedan har vi den, ganska stora, tomten i massiv stengods som jag köpte för att åtminstone en prydnad i huset skulle vara hel. Den höll visserligen men gjorde riktigt ont för den gången missade hon inte vilket jag fortfarande känner av ibland.

Var det upp till mig så skulle samtliga tomtar samlas in och förstöras för allas bästa. Dessa tomtar med sina lömska leenden som är gömda bakom osanitära skägg fyllda med löss och parasiter som hoppar ner i håret på våra stackars barn som ovetandes sätter sig i farbrors knä. Har dessa tomtar någonsin hört talas om rakhyvlar? För att inte tala om deras röda, fallosliknande luvor som enbart är ett uttryck för deras penisavund och deras tjocka, malätna kläder som luktar gammal svett och rutten gröt. Varför kan dessa tomtar aldrig skaffa några fräscha kläder?

Jag är, för övrigt, helt säker på att alla små tomtenissar lider av gravt oidipuskomplex till tomtemor och jag skulle inte lita på dem en enda sekund med något vasst föremål. Att dessa små sattyg får åka runt och helt obehindrat ha små barn i knäet och fråga om de har varit snälla små barn är inte bara olämpligt utan direkt osmakligt. Sanningen är att dessa tomtar inte för en sekund borde få jobba inom den sociala sektorn utan ett utdrag ur brottsregistret samt en övervakare.

Tänker jag på alla de tomtar som släppts lös i mitt hem på självaste julafton går det en hemsk rysning längs hela min ryggrad och hur jag än vill så kan jag inte göra mig av med dem. De bevakar mig. Följer mitt minsta steg. De står där så fint på spiselmanteln men sina små tindrande leenden och fylleröda kinder. De är inget annat än försupna fyllegubbar hela bunten. Julöl och starkvinsglögg är det enda de dricker.

Sedan skall vi inte ens tala om deras kostvanor. Fet och blodkärlsstoppande julgröt och vörtbröd med salmonellasmittad grisröv. Att dessa tomtar inte har självdött i kärlsjukdomar sedan långt tillbaka kan inte ses som något annat än en av vetenskapens stora gåtor. Det är en hemsk diet som de infekterar våra barn med. Det är inte konstigt av fetma hos barn är så utspritt med tanke på tomtens egen vikt. Här krävs att alla föräldrar agerar snabbt och kraftfullt så vi slipper dessa tomteproblem. Men trots allt detta packar jag nu upp dessa tomtar från förra årets tidningar och ställer de snyggt och prydligt på plats som ett bevis på den totala korruption av tomtar som återkommer varje jul. God jul!

Oh, beautiful summer...
Beautiful, gorgeous summer...
How I love thee.
The scent of flowers,
the feeling of warm grass underneath my feet.
I rejoice in happiness and celebrate,
every little bud, every little flower, every straw of grass.

Oh, beautiful summer...
Beautiful, gorgeous summer...
How I despise thee.
The horrid stench of flowers,
The feeling of inescapable grass everywhere.
I sneeze my brain out and snuffle.
Every little bud, every little damned flower, not to mention all the horrid grass.

Believe in consistency.
Believe in conservatism.
Believe that some things were never meant to change.

Bend it, form it, brake it.
No matter what, everything remains the same.

Cry, scream, fight!
All in vain...

Oh holy water made by gods.
The final drops holds the solution
to every problem ever created.
The angels of the bottle,
keeping you company.
Soothing your every pain,
laying a sheet of dreams
over your dreadful thoughts.

The angels are your only friends,
whispering deceptive words in your ears.
Telling you one more glass solves it all.
Oh man, are you real?
Human feelings are gone.
You peed them out around ten a clock
then you hit the bars.

Dawn and a merciless sun arise.
Hits your eyes, telling you morning was hours ago.
The bruises on your arms reveal
the night’s adventures.
The angels are all gone.
Passed out for now
but soon they'll be back
asking you for more.